Idag känns verkligen som en dagen efter-dag. Tomt.
En dag med en likgiltig känsla, varken uppe eller nere.
En dag man inte riktigt vet vad man ska göra med, man bara är.
En sån dag då det regnar ute trots att solen lyser.
Och måndag blir nog underligast. För det blir inga fler sådana måndagar.
Aldrig mera dina vinkningar i ögonvrån.
Ditt "Hallå!" från nedervåningen, på morgonen.
Ingen mer spontandans till radion.
Inget mer "Totaly eclipse of the heart".
Ingen mer friskluft i rökrutan.
Inget mer sönderbränt kaffe i pappmuggar.
Inga fler ormgropar på gräsmattan.
Och jag vet inte om jag saknar det.
Att säga farväl till alla dessa männsikor och jag kunde inte förmå mig själv att gråta. Ingenting.
Som sagt, jag vet inte om jag saknar det. Men jag skulle så gärna vilja.
Men sådana relationerna tenderar till att bli kortvariga, så finns det
egentligen någon mening med det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar