"This is the most magnificant life has ever been."

(dem orden tackar jag Elin för. Du vet vad jag menar...)

Det är så stilla, så väldigt stilla.
Någon enstaka vindpust som tar med sig en doft av natten, värmen, de vildvuxna blommorna.
Ån brusar i bakgrunden.
Det hörs avlägsna skratt och lågmält prat på ett språk jag inte förstår.
Handdukar hänger på tork.
Hos tant Fisk står ett fönster på glänt.
Och jag går på vägen med ett fång lupiner i min hand. Cykeln i andra.
Det är sommar. Sommar. Natt.

Erbjud vad som helst. Guld och gröna skogar. Ett kungarike.
Och jag skulle aldrig byta ut det.
Där och då. Här och nu.
Mer än så finns inte. Mer än så är omöjligt att begära.
Då det aldrig har funnits en sådan självklar mening med allt,
men man är ändå utan svar för svaret i sig spelar ingen roll.

Vi borde alla leva för dessa flyktiga men underbara ögonblick.